Sandra Orsimo

Vad gör man när man vet att någon far illa men att det ligger utanför min kontroll. Att det inte är något jag kan göra något åt. Ska man bara se på eller sluta ögonen för att det kanske ska kännas lite bättre. Borde man inte känna en skyldighet att berätta, och om man lyder den skyldigheten men det inte ger något resultat, har man då blottat själen för döva öron? Har man tagit från sitt hjärta men inte fått något gensvar? Jag känner mig så förbannat uppriven, liksom besviken fast att jag kanske egentligen inte har rätt att vara det. Vem är det som bestämmer vad man har rätt att känna och inte? Finns nog knappast någon kostymnisse på något flaschigt kontor i ett av höghusen på Manhattan som bestämmer det. Men ändå känns det fel, det är liksom förbjudet. Håll det inom dig så går det över, sällan! Fast besviken, arg, irriterad och medlidsam är nog de känslor jag bör använda mig av. Så det känns, det känns så jävla mycket, och varje gång jag tänker på det vill jag bara sätta mig mot ett träd, dra upp benen under mig och gråta. Synd bara att tårar inte hjälper, och det lär inte hjälpa nu heller. Jag vill att de ska inse, att det inte fungerar, jag vill så himla mycket, men jag kan inte genom min vilja överföra mina tankar till berörda. Se verkligheten medans andra blundar, det är jag det. Är alltid så snäll, tänker på andra och stänger mig själv. När jag väl öppnar mig, blir det en stor bomb, eftersom ingen sett det tidigare. De tror att det de får se, det på ytan det är jag. Men innerst finns hemligheter. Jag kanske berättar vissa saker, döljer andra. Det är lättare så, stäng ute det som gör ont, det som inte blir som jag vill och samla det på hög. Effektivt ett tag, men tillslut rasar högen och man får börja om. Raset är hemskt, det blottar för mycket och den kontroll man hade är som bortblåst. Jag har insett det nu, jag är en kontrollmänniska och när jag inte får styra  bryts jag ned. Jag är även en känslomänniska innerst inne.