Sandra Orsimo

Jag känner för att skriva, vill få ur mig så mycket som finns inom mig, men där tar det liksom stopp. Det har varken början eller slut och någonstans mittemellan det finns inte. Antingen får man ur sig det man vill eller så behåller man det för sig själv. Jag känner mig lite smått nedstämd till och från. Det är mycket som händer nu, och det är mycket tankar som brottas i min hjärna för att få mest uppmärksamhet. De tankarna som vinner kampen leder ofta till handling, men  jag tror min stackars hjärna måste vara väldigt förvirrad. Den tänker säkert, (kan min hjärna tänka sina egna tankar och inte bara mina?) att jag måste vara en velig människa. Ena stunden tänker hon på handboll, sen kommer skolan, vad ska jag äta innan träningen, hur gick egentligen körlektionen, varför regnar det hela tiden, när kommer min mamma hem, vad ska jag göra imorgon mellan 11 och 12 och vad kommer jag drömma inatt. Tur att hjärnan är så fantastisk att den kan sortera alla tankar och välja ut i vilken ordning jag ska tänka dem, och vilken som ska prioriteras.

Jag saknar min syster, tur att hon kommer hem snart. Det gör mig ledsen att höra att hon är deppig. En sådan fri människa som hon borde inte få stängas in på ett Internat mitt i skogen, men å andra sidan får hon syssla med det hon älskar och det öppnar stora dörrar för henne och hennes framtid. Jag vet inte hur jag själv skulle reagerat om jag bodde på internat mitt i skogen. Är nog lite mer folksjuk än henne, men om jag inte skulle fått min ensamhet utan att gå 1 km rätt ut i skogen emellanåt skulle jag nog också deppa ihop. Jag har bestämt att jag ska åka och hälsa på henne en helg i januari. Vill se hur hon har det, träffa de människorna som träffar min syster varje dag, fast de inte ens tillhör hennes familj. Det är konstigt, sin familj ska man stå närmast, men där uppe fpr hon förlita sig på andra elever på internatet, lärare och diverse andra människor som kan tänkas finnas där.

Ni vet dedär ordet, det ordet som sammanfattar en hel massa saker. Det är känslor, människor, saker, egenskaper, beteenden allt det kan sammanfattas i ordet kärlek, eller för den delen hat. Jag tror egentligen inte på att man kan hata, vill hellre att man ska tycka sämre om istället. Jag känner kärlek till handboll. Det gör ont i mig när jag inte får träna och hålla en boll i handen. Jag mår dåligt och känner mig nedstämd när "vi har en fnurra på tråden" men för det mesta lyckas vi alltid lösa den.  jag känner mig trygg på en handbollsplan, där vet jag precis vad det handlar om och behöver inte vara orolig för vad som ska hända. Men, allt har ett men, jag har inte tappat mina känslor för handbollen, men det känns lite som att den har tappat det för mig. Kan vara svårt att förklara, och handbollen i sig, som inte längre bryr sig som förr beror väl på den situation jag befinner mig i just nu. Negativa känslor är jobbiga och positiva känslor är bra, fast ett mellanting vore väl det bästa. jag vill kunna bestämma själv vad som ska vara positiva och negativa känslor i mitt liv, men så fan heller, ofta det går Sandra!

Är det möjligt för en människa att stå absolut helt still? Visst man kan stå still med båda fötterna på jorden, men om man tänker längre än så. Tiden går hela tiden, den kan man aldri stanna och hela tiden är man påväg någonstans. Människor är alltid på väg, en ung man är påväg till en annan stad en sen måndagskväll, en liten flicka är påväg in i drömmarnas värld, en gammal dam är påväg över till andra sidan, och jag vart är jag påväg? Enkelt, jag är påväg att skriva klart mitt något underliga men hyfsat djupa blogginlägg. Efter det är jagpåväg ner till toaletten för att borsta tänderna, efter det är jag påväg uppför trappan ingen för att krypa ner under täcket. Förhoppningsvis efter det är jag påväg att somna och så småningom är jag påväg in i drömmarnas värld. Det är en evig cirkel av evigt "påvägande"