Sandra Orsimo

Jag läste nyss något på min vän Saras blogg, som gjorde mig lite smådeppig. Jag vet att hon har stora krav på sigsjälv, och jag vet hur lätt hon hamnar i situationer där allt känns skit. Jag vet hur lätt det är att hamna i ett stadie där ingenting känns kul, allt är jobbigt och man vill bara ligga kvar under täcket med slutna ögon och tom hjärna. Till skillnad från henne så stör det inte mig att allt går i ett saktare tempo nu. Under hela våren har vi kämpat och slitit i skolan, med träningar varje dag hela veckan ibland upp till 3 gånger om dagen. En tuff försäsongsträning ligger bakom oss, där vi under ett par veckor körde grym träning 4 dagar i veckan. Är det inte mänskligt att känna sig en aning sliten? Jag gjorde det, jag kände mig helt färdig, hade ont överallt och hade tappat lusten till träning, som jag i vanliga fall älskar. Utan träning mår jag piss, men som sagt ibland når man gränsen. Kroppen säger till och man får tänka till. Dör jag om jag låter kropp och själ vila i en vecka eller mer? Jag lät min kropp vila i en och en halv vecka, och körde mitt första pass igår. Började lugnt, och gjorde det på mitt sätt. Vi har fått ett redigt träningsprogram av tränarna, där de vill att man ska träna 3-4 pass i veckan nu under ledigheten, men för mig känns det mer som en fråga om vad jag vill. Jag jobbar nu en vecka till lite drygt, sen är jag ledig 3 veckor. Då kommer jag kunna träna, men är det det jag vill göra på mina tre helt lediga veckor? Tre helt lediga veckor på över ett halvår? Visst kommer jag träna, för utan träningen blir jag knäpp, men jag tänker för den delen inte låta det stiga mig åt huvudet. För att mina tränare har skrivit ner det på ett papper. Någonstans måste man kunna få välja själv, och det är precis vad jag tänker göra. Och då skiter jag i allt snack om hur seriös jag är och om hur villig jag är att lägga ner hela mig själv i dethär. För så jävla bra är jag inte. Jag kommer inte bli någon stjärna, det har jag aldrig varit. Det är en av de första gångerna jag erkänner detta för migsjälv, men jag vet att det är sant. Och det gör liksom ingenting, för mig räcker det såhär. Det har jag sagt de senaste två åren, jag spelar och fortsätter så länge det är roligt. Och än sålänge är det roligt, åtminstone oftast. Efter den säsongen jag haft så är det ett under att jag ens har motivation till att fortsätta, men det är svårt. Över 9 års kärlek slänger man bara inte bort, om jag gjorde det nu vore de 9 åren förgäves. Då vore jag en quitter!

"Winners never guit, Quitters never win"

Det handlar inte bara om träningen. Allt annat runt omkring spelar också roll, stor roll. Just nu är jobbet något av det roligaste jag gjort. Jag har aldrig tidigare jobbat seriöst, och nu är det det jag lägger ner tid på. Man får alltid prioritera, det är bara att välja. Även ifall man vill göra allt samtidigt går det inte. Det är inte hela världen om jag gör en av sakerna imorgon eller nästa vecka!

Sara gjorde så att jag fick mig en tankeställare, men jag kan inte säga att jag funderar sönder över det. Tar det lite som det kommer, varför ska jag göra saker jag inte vill. Jag har fötterna på jorden och läget under kontroll. Man ska vara stolt över sigsjälv, oavsett vad man tar sig för. Och det man gör ska man göra med hjärtat, skit i vad alla andra säger. Ingen annan kan bestämma över mig, över mitt liv!