Sandra Orsimo

Idag händer det mycket, och jag hänger inte med, inte någonstans. Min hals är helt fucked up, jag hostar så jag får ont i huvudet. Gaahh, jag trodde jag var på bättringsvägen, men har nu upptäckt att jag snarare är på sämringsvägen. Jätte skoj! Verkligen! Just nu håller mamma, pappa och bror på med att riva för fullt i köket, jag har hjälpt till lite, men får ju hjärtklappning bara av att titta på alla saker. Så det är inte mer än rättvist att någon som har en fot i graven och har sett ljuset ett antal gånger ska få en liten vilopaus. Någon som jag. Nja, riktigt så illa är det kanske inte, pappa sa att jag såg väldigt stark ut ändå. Vad han nu menade med det. Idag förövrigt är det kalas hos Mormor för att fira hennes 60års dag. Massa gamlingar som kommer, som jag inte träffat på skit länge.
Ni vet hur det är: "Åh, vad stor du har blivit, sist jag såg dig...osv. Visst är det härligt! Så måste man ju vara trevlig, skaka hand duktigt och vara sådär söt som bara jag kan. Men 2 timmar, sen är det MF (Melodifestivalen) hos Sabbe, tror jag i alla fall. Har inte riktigt fått det bekräftat. Tydligen skulle köket, eller det mesta av det rivas idag, så det blir spännande att se vart jag får äta min frukost imorgon. Kanske på mitt rum, eller varför inte på toaletten.
Tror pappa skulle ta hem husvagnen, så får vi leva ett såntdär riktigt Svenssonliv. Great! Haha, nu kom min bror precis upp och höll en avlång, lite rörliknande sak i handen. "Sandra, vad är dethär?" Eftersom jag vet vad det var, så varade jag att det var en bröstpump, en såndär som mamman kan ha till hjälp när hon ammar sin bebis. Klart pappa undrar hur fan jag kan veta det, men mitt svar blev, finurligt nog, att jag är allmänbildad. Yeah, right! Ganska kul var det i alla fall. På tal om kul måste jag berätta lite om gårdagen. Så jag tar det från början!

Mötte Evelina och Hanna på stationen, så vi började traska bort mot bawlinghallen. Trevligt att träffa dem igen, efter 2 dagars hemvistelse. Vi mötte Sara, Hake, Camilla, Viggeborn och Joseph i bowlinghallen. Det var vi, det gänget som skulle hålla ihop under dagen. Bowlingen startade lite segt, fick endast 83 poäng på första serien, men sen kom jag igång och fick hela 120 poäng på andra. Om man lägger ihop dem blir det 203 poäng, och det räckte till en stabil andra plats efter Hake såklart. Efter bowlingen tappade vi Joseph, han tänkte minsann inte åka ända in till Frölunda för att spela beachvolleyboll. Så vi andra gick till en pizzeria och käkade lite lunch, gott gott! Vi hann precis med pendeln kvart över 12, som vanligt ska man alltid vara ute i sista sekunden. Framme på Mölndals station fick vi vänta på bussen. Då träffade vi på en mycket underlig man. Eller man och man, ett fyllo som såg ut som jultomten och pratade finlandsvenska. En riktigt höjdare! Han höll låda ett bra tag i alla fall, berömde tjejer för att de var vackra och grejer. Lite svårt att höra allt han sa, men detta hörde jag i all fall. När hans öl var slut så drog han den hårt i bänken bredvid sig och skrek åt en av de två "utlänningarna" bredvid honom: "Schin schävla terrorischt" (Översatt till svenska, "Din jävla terrorist") Sen pratade han på om att han minsann inte var rädd för honom och att han var så mycket bättre. Oj, vad jag skrattade, att jag inte bröt ihop! Men var ju tvungen att hejda mig lite, annars kunde det ju verkat stötande eller något. Beachvolleyn var i alla fall väldigt rolig, fast jag kände att jag inte riktigt kunde ge 100%, men som sagt det skylle jag på min lilla vän till förkylning som bosatt sig i min kropp. Mamma hämtade mig vid Abg station vid fyratiden, då var jag helt färdig. Det belv ingen bio heller, för det fanns inga biljtetter kvar. Fast det var lika skönt det, för jag var väldigt trött. Istället fick jag en mysig hemmakväll med mamma, pappa och bror (Isabelle har åkt till Sthlm över helgen) Vi käkade go mat och tittade på Let's Dance. Snälla svenska folket, skippa Lasse Brandeby! Han vill ju inte ens vara kvar, och så blir braiga Anna Sahlene utröstad. Helt fel! Pratade med Jimmy i telefon en liten stund, eller liten stund var nog att vara mesig.
En sisådär 2 timmar var det nog. Mycket mysigt!

Hjälp! Jag har lyckats lova Sara att vi ska springa Göteborgsvarvet den 12 maj. Så nu är det bannemej dags att ta tag i löpträningen på allvar. Annars kommer jag aldrig klara de drygt 2 milen. Men, det är nog bra, för om ungefär 12 veckor är det Cooper test i skolan, och på det ska jag verkligen försöka att göra bra ifrån mig. Det är något jag verkligen vill, och behöver!

Tack för att du räddade min urtråkiga kväll Jimmy!