Sandra Orsimo

Helgen har varit fylld av handboll på ett eller annat sätt. Aranäs Open 2007 har varit sig lik även detta år.
Lite halvtaskigt väder emellanåt, massa handbollsungdomar, idiot domare, puckade tränare, go mat, uppvärmningar av alla slag, massa handbollstittande och en hel del annat. Som vanligt efter Aranäs Open ser jag ut som ett Stopp ljus i ansiktet som Malin så fint uttryckte det, men jag var inte ensam. Personligen tycker jag att Önnereds tränare var lite smått röd om kinderna. I ochförsig såg man spelare, tränare och funktionärer överallt som fått lite för mycket sol. I vanliga fall eller de tidigare åren har jag varit med och spelat iår spelade jag inte.
Sju minuter i en match och två minuter i en annan räknas inte, men måste erkänna att jag är bäst på att värma bänken! Laget klarade sig i vilket fall somhelst, bra utan min hjälp på planen.
Det resulterade i ett Guld till Aranäs Damjuniorer efter en ganska svängig match mot Önnered. Självklart var det väldigt kul att vi som lag kunde vinna, men jag kan inte säga att jag personligen är särskilt glad över medaljen. Känns inte riktigt som att den hör hemma hos mig, med tanke på att jag på ett sätt inte var med och vann den. Visst, man är viktig i laget även ifall man sitter på bänken, men jag är bara så förbannat trött på att höra det.
Jag vet att det är så, men ibland kan man inte hålla humöret uppe, vara positiv och peppa sina lagkamrater.
Så har det vart för mig denna cupen. Igår var jag riktigt nere och funderade tillochmed på att köpa häst.
Då är det illa och samtidigt gjorde det mig vettskrämd. Tänk om jag bara skulle lägga av?
Usch hemska tanke, men igår kändes den väldigt förnuftig.

Anyway, idag är det bättre, bättre med allt. är inte på väg in i någon tung depression för er som kanske trodde det. Det ordnar sig, det är bara att komma igen starkare och bättre! Om det mot all förmodan skulle gåt helt åt helvete i höst får jag väl hitta på något annat. Men jag tror det kommer bli bra, och jag ser framimot nya säsongen och den fortsatta försäsongsträningen. Träna kan jag alltid göra! Att träffa pojken min idag gjorde mitt deppiga humör lite bättre. Han gör mig alltid glad! Sen, Saga, Sara, Sabbe, Lina och Bea, ni är underbara som visar att ni bryr er när det känns som tyngst. Uppskattar det till tusen!