Sandra Orsimo

I 10 år har jag ägnat mig åt min egentligen hittills största kärlek. Jag pratar om handboll, en underlig sport. En blandning mellan fotboll och rugby skulle jag klass det som. Momentet är detsamma, det går ut på att göra så många mål som möjligt, och vägen dit är väldigt fysiskt påfrestande. I alla fall, när jag var liten och började i HK Aranäs, som under min åldersgrupp var uppdelade i mindre lag beroende på vart man bodde. Min "grupp" hette såklart Älvsåker, och alla mina kompisar från den tiden var med i laget. Tillochmed min pappa var tränare ett tag. Men så blev vi äldre, det funkade inte att ha kvar "smågrupperna" längre och vi slogs ihop till ett enda lag. Några från min grupp hängde i, men idag är det BARA jag kvar. Tänk att jag är den enda av ungefär 20 ungar som fortfarande håller på. Då var vi små knattar som sprang runt på plan och låtsades att vi var Magnus Wislander, Ljubomir Vranjes eller Peter Gentzel hela högen, helst skulle man vara alla på en gång.
 
Idag ser jag migsjälv som handbollspelare, och jag låtsas inte längre. Jag utvecklades till min "egen" Peter Gentzel, för det var den position jag "valde" tillsist. Jag har i ungefär 8 år hållt mig till att vara "Peter Gentzel", men för ungefär 1 år sedan kom mitt handbollsutövande till en vändning. Helt plötsligt rasade det trygga laget, och det var meningen att man skulle vara stor nu. Vi lämnade A, B och C flickorna bakom oss, som ett kärt minne. Nu var det andra bullar, och eftersom min åldergrupp 89:or inte var så många fick vi gå direkt upp och spela seniorhandboll ett år. A-laget förra året blev en katastrof, och jag som ändå inte var med där fick spela i B-laget, ett provisoriskt lag för oss som inte platsade i A-laget, var för gamla för A-flickorna och för unga för C-laget (tanterna) Men det varade inte länge, för sen tränade jag hela det året utan att få spela, då de tjejerna som inte fick speltid i A-laget skulle få tid i B-laget. Jag och en till målvakt hamnade i en gråzon, vi stod och stampade och tappade väl båda två motivationen. Hon har slutat helt nu. Jag var nära på att lägga av jag med, men intalade mig hela tiden att det skulle bli bättre iår. Det blev det, goa tjejer, struktur, klara besked och en ny tränarstab. Jag älskar att träna, och handboll är till viss del halva mitt liv. Genom handbollen har jag de flesta av mina kompisar, och tillochmed i skolan får jag kontakt med handbollen, eftersom jag går ett idrottsprogram.

Men så hände det nåt för ungefär 2-3 veckor sen. Jag bröt ihop i Saras bil, jag störtgrät och ville bara ge upp. Jag orkade inte mer, jag hade tröttnat nåt så kopiöst på att stå där mellan stolparna och låtsas att jag tyckte det var roligt, låtsas att jag gjorde mitt bästa och låtsas att jag var motiverad och taggad till tusen. Jag ville inte mer, och jag tog tag i det. Jag pratade med tränarna om att jag inte längre ville vara målvakt, och som vanligt är man så bra på att dölja sina känslor för utomstående, så de satt som fågelholkar när jag berättade. Vi försökte komma på en lösning, men jag tycker inte vi kom nån vart. Jag mest grät, det är grymt vad man är känslig ibland, men det kändes som om 10 kg bly togs bort från min kropp. Vi bestämde att jag skulle få vara utespelare och testa på det emellanåt. Sen sa vi inte så mycket mer. Nu har jag dock ändrat mig, ska jag göra någonting ska jag göra det ordentligt, och jag vill inte tillbaka in mellan stolparna. Inte nu, inte sen, men kanske kanske i framtiden. Så då till mitt nya dilemma. Vart ska jag ta vägen? Tydligen kan jag inte bara vara som vilken utespelare somhelst, utan bara för att jag "bytt" så får jag flytta på mig. Jag får stå över övningar för att jag inte ska vara i vägen, förstöra eller ta tid från de andra tjejerna. Men då undrar jag, hur ska jag lära mig om jag inte får vara med? Jag begär inte att jag ska ta någons plats, men jag förtjänar samma chans som vem somhelst.

Om situationen hade varit en annan, säg att jag kom ny till Aranäs från en annan klubb. De visste inte om att jag tidigare varit målvakt i 8 år, utan hade bara min nuvarande kapacitet att gå på, hade de nekat mig då? Hade jag fått stå över övningar, och hade de sagt till mig att jag bara fick vara emd på matcher som målvakt, annars är jag inte med? Just nu känns det ganska trist, jag älskar handboll, men frågan är om det räcker för att jag ska orka. Jag vet att de inte vill att jag ska lägga av, men de borde fatta att jag kanske gör det om de inte börjar behandlar mig som de andra. Jag är 18 år, jag kan fortfarande lära mig nya saker, jag kan fortfarande utvecklas, och jag kan definitivt testa nya saker som jag kanske kan bli bra på.

Jag får gå tillbaka till då jag var 8 år och låtsades att jag var Magnus Wisalnder, Ljubomir Vranjes eller Peter Gentzel för att se vilken egen stjärna jag vill skapa denna gången. Övning ger färdighet sägs det, men om jag inte får den övning jag behöver, vad ska man då ta sig till. Pappa säger hela tiden att det finns andra klubbar, men jag vill inte lämna Aranäs, det är där mitt hjärta hör hemma. Och tjejerna är de bästa, tycker om dem alla. Då lägger jag hellre av, testar något nytt. Snart tar jag studenten, då slutar handbollen på gymnasiet, och det är bara klubben som är kvar. Frågan är om det finns andra saker som lockar mig då, om jag inte är helt nöjd med min situation handbollsmässigt.

Varför ska allt vara så förbannat komplicerat?