Sandra Orsimo

Åhh vad jag önskar att jag bara kunde knäppa med fingrarana och så skulle allt bli bra. Vad jag hade velat ändra på saker, men tyvärr går ju inte det, och precis som alla andra får man kämpa för det man vill, gå ju inte att få allt serverat på silverfat. Fast det känns jävligt jobbigt när man står och stampar och inte kommer någon vart, känns som man gör allt, men ändå vet man att det finns massa mer att ge. Vad gör man då? Anyway, är livrädd för detdär antioxidant testet imon som vi ska göra med handbollen. I det testet kan de se det mesta, hur man sover, hur stressad man är, kroppsform och kosten såklart. Har i alla fall bestämt mig, alla lediga dagar eller eftermiddagar ska jag ge mig fan på att ut och springa. Nåt måste förändras och det är bara jag som kan göra det. Upptäckte imorse på cooper testet att kroppen känns helt kass, jag har ont lite överallt och benen känns tunga som bly dygnet runt. Fast ändå ikväll på träningen genomförde jag hela intervall passet, som var redigt tungt, så jag vet att även när det känns som om benen är slut finns det mer att ge. Handlar nog bara om vilja och lathet. Mycket snack och liten verkstad, det är jag nog grym på när det gäller sånt. Och alltid har jag nåt att skylla på, nä men jag orkade inte riktigt för att jag hade ont där eller där, skitsamma erkänn för digsjälv att du inte orkade riktigt ända fram denna gången, men ge dig fan på att göra det nästa gång. Och verkligen göra det, inte skylla på nån skada eller förkylning. Skärpning! Från och med imorgon ska det bli ändring, jag vill må bra igen, och känna mig nöjd med migsjälv. Jag är prio nummer ett!