Sandra Orsimo

Lång dag börjar lida mot sitt slut. Började med att jobba hela dagen, sen en snabbis in på bilskolan för att boka lite tider, stoppa nåt i magen och sen träning. Kom hem vid halv nio, så man är ganska seg nu. Har dessutom rätt ont i kroppen, all löpning igår bestående av cooper test, jägarmarsch och intervaller med backe har satt sina spår. Tar så sjukt mycket längre tid för benen att komma igång när man känner så. Känns som om det börjar bli lite ordning på vardagen så smått. Har fått mer tider på jobbet, ska gå för en tjej som är sjukskriven fram till början av oktober, så det känns skönt. Sen börjar höstens träningstider nästa vecka, med fyra pass i veckan och dessutom (stolt) var jag ju som sagt på bilskolan idag och bokade tider. Så nu ska jag bannemej försöka få den där jäkla rosa plastbiten innan årsskiftet. Tror det kan vara ett rimligt mål.

Jag saknar egentligen inte förr, alltså skolan och så, men jag saknar kompisarna. Man träffade sina närmaste kompisar varje dag i princip, och helt plötsligt nu så finns inte det längre. Även om man vet att man förmodligen kommer vara vän med några av dem för resten av livet, så känns det hjärtskärande att man även kommer att glida ifrån några av dem, som en gång var en av mina närmsta vänner. Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på det, för mina vänner har alltid betytt så himla mycket för mig, och rätt som det är så är det bara borta. Flera år av minnen och upplevelser rinner ut i sanden. Fast kanske är det det som betyder att man börjar bli vuxen, man går olika vägar, har olika jobb och intressen.Men i så fall känner jag inte för att bli vuxen riktigt än. Jag vill inte tappa kontakten med mina tjejer, visst man behöver inte höras av varje dag, men åtminstone någon gång ibland. Jag är inte världens bästa på att höra av mig, och när jag vet att jag har vänner som är som mig uppstår ju ett jäkla problem...fan! Jag ska försöka hålla liv i mina relationer, eller i alla fall dem som jag känner att jag håller på att tappa greppet om, och då handlar det framförallt om två personer. Camilla och Sara, jag vill inte förlora er! Evelina, Malin och Emilia träffar jag genom handbollen, så då blir det lättare. Saga och jag är några slags själsfränder, tror alltid vi kommer hålla kontakten, vi har ju hängt ihop sen vi föddes i princip. Sabbe och jag är lite samma där, trots att vi kanske inte ses jätte ofta, även om vi bor 700 meter från varandra, så vet jag vart jag har henne, och vi har kännt varandra sen vi började lek och lär. Men kanske, kanske räcker de banden jag har till mina tjejer, som byggts upp med omsorg och tillit under mina snart 20 år, till att realtionen vid liv. Alla har sitt att stå i, jobb, träning, respektive och andra vänner, men jag hoppas!