Sandra Orsimo

Längesen jag var riktigt negativ här på bloggen, och förövrigt också faktiskt men nu tänker jag fan vara det. Ska berätta för er om hur synd det är om mig, om hur ont jag har och om hur mycket jag har att plugga och allt annat som ska hinnas med. Så, det är upp till dig att fortsätta läsa, eller sluta nu om du inte vill bli nerdragen i min negativa anda eller för den delen inte ens bryr dig. Detta är totalt ointressant och själviskt, något som inte stämmer in på mig i vanliga fall. Men känner att jag måste få ur mig lite skit. Det släppte lite i bilen hem nu från träningen. Kunde inte hålla tårarna tillbaka och tycka så förbannat synd om migsjälv. Men man får det, ibland får man faktiskt tycka sådär patetiskt synd om sigsjälv. Visst, tänk på barnen i Afrika, eller det faktum att det faktiskt finns människor som är svårt sjuka, handikappade eller som förlorat båda sina föräldrar. Det finns mobbade människor, enstöringar och självmordsbenägna. Men de har sina problem och jag har mina. Jag är väldigt tackasam över min familj, mina vänner och min pojkvän, så det negativa handlar inte om mina sociala relationer.
På vägen hem från träningen sa jag något till Pappa som jag inte sagt högt förut, har tänkt det många gånger, skrivit det här på bloggen och när någon annan sagt något om det har jag inte sagt något, men nu, idag, för en stund sen sa jag det. Jag kanske ska lägga av, och denna gången menar jag det. Jag orkar fan inte längre, det är totalt meningslöst och det tär så förbannat mycket på mitt psyke. Jag trodde jag var relativt stark, men när det gäller handbollen, en av mina största passioner är jag så svag. Kanske inte ska lägga av helt, det klarar jag inte, men resten av säsongen var pappas förslag. Och förhoppningsvis komma starkare tillbaka nästa säsong. Hur den nu kommer se ut för Aranäs Damseniorer/juniorer. Att en futtig skada ska kunna påverka mig såhär är fan sjukt. Blir så trött på migsjälv för att jag tänker i "ge-upp-kampen" banorna, men hur lätt är det då? Just nu tokvärker det trots voltaren och ipren. Och inte blir det bättre för att jag är kinkig över allt som måste göras i skolan, och jag orkar fortfarande ingenting. Har ingen lust. Bäckerna till bilskolan blänger på mig i tidningsstället, och skriker åt mig att läsa dem. Jag får dåligt samvete varje gång jag ser min körskolelärare, eller varje gång jag går förbi körskolan utan att gå in genom dörren. Hatar att prioritera, hatar att inte kunna göra allt man vill samtidigt. Hatar att hata det som jag måste göra, som jag vet är för mitt eget bästa. Suck! Hoppas pillrena börjar värka snart, för det är fan outhärdligt. Utmanar det ännu mer genom att skriva egentligen, men det får fan vara nog. Palla bli invalid! Smärtan har jag ju nästan blivit van vid nu, men idag är det något sjukt.
Hoppas på en god natts sömn, för imorgon är det geografi och svenska plugg för hela slanten. Tur att vi är lediga!