Sandra Orsimo

Det glada beskedet höll inte i sig länge, blev jätte glad och liksom lite stolt när tränarna äntligen tillkännagav att jag ska få spela matcher. Äntligen är de beredda på att se mig som utespelare, till viss del i alla fall och behandla mig som de andra, som en i laget. Har liksom befunnit mig i en gråzon ett tag, men nu äntligen börjar det gå framåt. Jag är positiv, har inställningen och motivationen och har hittat tillbaka till varför jag spelat handboll i 10 år utan att lägga av. Engagemanget och viljan finns där inom mig, och när man får en knuff i rätt riktning känns det bara så bra. Jag var glad, jag är glad för detta men ändå ligger besvikelsen och gnager och tårarna bränner i ögonlocken. Ska min axel få förstöra allt dethär för mig nu, ska den få ta ifrån mig det jag kämpat för och låta mig börja om från början igen? Det är ett jävla dilemma, där man måste överväga vad som är viktigast. Innerst inne vet jag att min axel som jag ska ha resten av livet måste fungera och vara hel, och om jag inte gör något åt det snart kanske jag alltid får dras med det onda. Men det känns så jäkla uppgivet, och jag är helt ärligt livrädd för vad som kommer hända i framtiden. Jag måste gå till en läkare, och förmodligen blir jag beordrad att vila, träna rehab och hålla mig borta från handbollen. Frågan är hur länge, jag tror det är tal om månader, jag känner verkligen det på mig, och hur ska det då gå? Jag borde kanske gått till en läkare tidigare, men det var för kul, gick för bra och jag kämpade på i rätt riktning. Men samtisigt, har man konstant ont, kan inte ens lyfta ett glas utan att det hugger till och dessutom får proppa i sig värktabletter för att kunna sova, då är det illa. Fuck! Innerst inne veta jag ju vad jag måste göra, men fasen vad ledsen jag är över det, och skräckslagen inför vad domen kommer att bli. Så jag har bestämt mig, på måndag är det jag som går till jouren för att se om de kan hjälpa mig. Ska även prata med sjukgymnasten i klubben, och sen är ju Lotusgården ett alternativ. Kanske ska jag höra med Tengberg när skolan börjat, men vet inte riktigt om jag tror på hans voodoo och ofta är man för dåligt tränad, men tror ärligt inte att jag är för dåligt tränad i axeln direkt...

Igår hoppade jag in extra på jobbet, för att en ordinarie var sjuk. Såklart fick jag uterundan, och jag skojar inte om jag höll på att både frysa ihjäl och blåsa bort, dessutom virvlade lätta snöflingor omkring, och ville inte finna ro på marken. Kanske har vi lite vinter på väg i alla fall, och jag har bestämt mig för att jag välkomnar den. Det hör liksom till, under vintermånaderna ska det vara snö och hyfsat kallt. Idag är det träning, och sen ska vi ut och kolla läget lite. Jag vet inte ännu med precis vilka, vart vi ska eller hur det kommer bli, men det blir vad man gör det till och ofta är det så att utekvällar utan förhoppningar blir de bästa:D Snart är lovet slut, och jag har inte pluggat en millimeter, men det ordnar sig.

Fortis et Liber