Sandra Orsimo

Förr kunde jag blogga 1-2 gånger om dagen. Då tyckte jag att jag var rätt seriös med mitt bloggande, och såg nästan alltid framemot att få skriva om dagens händelser. Men förr, då hände det mer känns det som, mer som man ville skriva om. Jag bryr mig inte om statistiken, om hur många läsare jag har. Jag vet att det finns ett fåtal trogna läsare, och även om jag sällan får kommentarer så vet jag att det jag skrivit blivit läst. Dock ska jag inte sticka under stolen med att kommentarer är kul att få, men det är ingenting som jag behöver. Det jag skulle komma till var att jag funderar på att bli lite mer aktiv på bloggen, försöka skriva åtminstone varje eller varannan dag. Jag vet ju att jag älskar att skriva, och helst när mina tankar och funderingar får ströva fritt. Jag är rätt bra på att skriva också, mamma sa tillochmed häromdagen att hon tycker jag borde bli författare. Jag rynkade bara på näsan åt förslaget och sa till svar, vad skulle jag skriva om egentligen? Jag skulle kunna skriva långa eftertänkta meningar med fina ord och djupa innebörder, eller så skulle jag kunna skriva om komiska händelser där jag beskriver så att det känns som om man nästan var där själv. Eller så skulle jag kunna skriva om något så ointressant som att jag nyss hittade ett enda svart morrhår på Stanley, bland alla de vita. Han sitter här bredvid och kisar med sina gröna kattögon. Han ser väldigt nöjd ut, men det kanske är för att jag de senaste tio minutrarana har klappat och kelat med honom så att tangentbordet blev alldeles blött av dregel. Han dreglar nämligen när man kelar md honom.


Ute är det nog den gråaste dagen på mycket länge. När klockan är 12.00 är det meningen att det ska vara som ljusast på dagen, men jag märkte inget ljus. Istället gick jag runt i huset och tände lampor. Nu är klockan snart halv 3, och jag har inte gjort något vettigt idag. Iochförsig var jag uppe tidigt imorse och var med och grattade Isabelle med frukost på sängen och paket. Gick och la mig en stund till sen och vaknade vid 10 tiden. Så från 10 fram till nu har väl det enda vettiga jag gjort varit att bytt sängkläder i sängen och faktiskt övat lite. Ska ju skriva högskoleprovet på lördag, så jag passade på att öva på några gamla prov som finns på nätet. Egentligen gör det mig bara deprimerad. Det är sjukt svårt, speciellt mattedelen. Men sen har jag ju heller aldrig varit något mattesnille så det är väl förmodligen därför. Simon har lovat att han ska hjälpa mig lite, så jag får väl se om det hjälper.

Träningen börjar klockan 5, och faktiskt känner jag mig rätt sugen på att träna. Igår när jag skulle somna låg jag och funderade på saker som jag skulle vilja slänga ur mig till mina tränare. Jag vill bara slänga massa skit om vad jag tycker och tänker. Men sen tänkte jag om, och insåg att det gör bara att jag förlorar massa energi, så jag väntar tills de konfronterar mig med något, då jäklar får de hålla i hatten. Funderade också på något eget, och det är nu jag menar en egen lägenhet. Jag vill verkligen flytta, det är ingen panik egentligen, men jag vill. Funderade på vilka möbler jag skulle ta med mig, hur jag skulle inreda och hur allt bara skulle bli sådär perfekt, precis så som jag vill ha det. Innerst inne är nog även jag en perfektionist.